Läser morgontidningen i lugn och ro till en lördagsfrukost med gott bröd, pålägg och juice.
Ikväll är det Melodifestivalsfinal, halva första sidan upptas av det, man kan också läsa om ohälsa på landsbygd kontra stad och hur mycket Volvo PV kan spara, men på sidan 30 en notis i en spalt – Internationella Rödakorskommitténs landschef Franz Rauchenstein säger till AFP: “Kitchanga är en enda stor förödelse. Vår personal i staden är i chock. Vi är oroade över nivån på våldet”. Det handlar om strider mellan miliser och regeringsstyrkor i Östra Kongo-Kinshasa i Afrika, tusentals människor är på flykt, det förekommer blodbad och etnisk massakrer. Folk släpas ut från sjukhus och slås ihjäl. Ett folkmord igen. Vad rapporteras? Vad får vi veta? Eller är det kanske vad vi vill se och veta? Äsch, det är ju så långt borta, äsch, det är ju bara i Afrika där bråkas det ju alltid någonstans för mesta…Är det verkligen så vi ska tänka, vända ryggen till nu, ge det några rader i en notis eller ett par minuter i Rapport och sedan förfasas om 10, 20 eller 50 år? Vi har ju sett det förut i Kambodja, Kurdistan, Rwanda, Biafra osv.
En film som stannat kvar i mitt medvetande som få andra och som jag ofta tänker på är filmen “Hotel Rwanda” som handlar om folkmordet i Rwanda och likaså boken “En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie som handlar om kriget i Biafra. Läs och se!
I det här sammanhanget känns det ganska oväsentligt vem som är nervös eller inte inför melodifestivalen…….